indeed.blogg.se

Idag är sista gången jag någonsin tänker äta mat någon annan gjort, sista gången jag tänker sätta mig själv i situationer där det ingår att äta mat och fika. 

 

Om jag ändå hade kunnat hitta orden för att beskriva rädslan jag känner, samvetskvalen och den extrema ånger. Känner mig fruktansvärt arg på mig själv, som försökte vara som alla andra och ta en bulle som det bjöds på. Äta lunchen, och äta middagen. Jag kommer säkert få diabetes av sockret i bullen och kolhydraterna i pastasalladen och brödet kommer ha ihjäl mig. Att dö av fetmarelaterade sjukdomar skrämmer mig. I natt kommer jag kvävas under allt mitt fett medan jag sover, jag kommer skämmas nere i graven. Jag skäms redan nu över mitt äckliga beteende. Vill inte dö med överflödigt fett på kroppen. 

 

Så fort jag satte mig på tåget hem ifrån huvudstaden börjades det igen. Ditt jävla fetto, fattar du inte hur vidrig du är. Ungefär så gick mina tankar. Nej. Just nu kan jag inte låta bli att ta åt mig, utav dem och tro på vart enda ord utav dem. 

 

Att god mat och fika ska göra livet roligare är ett falskt påstående, det gör livet näst intill outhärdligt. Så pass att det första som händer när jag kliver innanför dörren är att jag sätter mig på toalettgolvet och gråter som en idiot och förmågan att kunna andas normalt är borta. Arg över att det inte fanns något laxermedel, för jag vill ha bort all äcklig mat ur min ännu kropp, vill inte ha något med det att göra. Att veta att jag har mat i mig skrämmer mig, jag vill vara tom. 

 

Alldeles för trött för att orka ut och motionera bort det jag fläbbat i mig idag, ställde jag klockan på halv 7 imorgon för då ska jag överkrydda mitt kaffe med kanel, äta kryddor rakt av och bege mig ut och vandra bort till naturreservatet och tillbaka. I ett desperat försök att lindra mitt dåliga samvete. 

 

Ironiskt nog sitter jag och kollar på thinspo, bara för att det minskar mitt dåliga samvete. Varför vet jag inte.