indeed.blogg.se

Jag tycker att jag är en hyfsat lycklig människa, men tydligen är jag inte det. Antar att det är lite som den gången jag hade uppföljning på min antidepressiva medicin och jag tyckte att jag mådde helt fantastiskt, då jag aldrig tidigare känt mig så tillfredsställd med livet som då, men alla papper där man ska fylla i svar så räknas det ihop poäng (och bla, bla, bla) var jag tydligen fortfarande deprimerad. 

För mig går gränsen för att må bra då jag bara känner att jag skulle föredra att inte leva, men inga planer på att ändra på mitt levande tillstånd. Men tydligen ska man känna en vilja till att leva, och då av andra anledningar än att man inte vill göra sina vänner och familj ledsna.

 

Det är sällan jag känner mig glad faktiskt. Senast var några veckor sedan, när jag imponerade på min mor genom att läsa en sida av en väldigt underlig historia jag håller på att skriva på, och hon blev genuint överraskad och sa att jag var mycket bättre på att skriva än vad hon trodde. Kan inte helt hålla med om det själv, att jag är särskilt bra, men jag blev ändå glad då det är väldigt sällan jag får höra något så genuint beröm ifrån min mor.  Men förutom det så brukar jag mest känna mig likgiltig, nästan glad, ledsen, arg och frustrerad.