Jag hatar dessa samvetskval som anser att de har rätt att komma och hälsa på mig varje dag, speciellt under kvällarna. Oftast relaterade till mat, det värsta är att jag antagligen aldrig kommer slippa det. Jag har dåligt samvete över min frukost, min lunch, så pass att jag stod och övervägde hur vidare jag skulle stoppa fingrarna i halsen och låta den åter se dagens ljus, och min groteskt stora middag. Jag har dåligt samvete över att jag bara motionerat bort cirka 800 kalorier idag, för om jag inte hade vart en sådan vekling hade jag kunnat tränat ännu mer och sluppit det dåliga samvetet. 

 

Eller hade jag verkligen det? 
Nej, för mitt huvud hade fortfarande berättat för mig hur mycket jag misslyckats under dagen. Och att misslyckas med saker, gör en automatiskt till en misslyckad människa. 

 

Det är som är det jobbigaste, det spelar ingen roll om jag som en gång i tiden åt 200 kalorier och tränade bort 800, eller inte ens åt något alls vissa dygn, det kom ändå extrema skuldkänslor varje dag. Det är jobbigt att behöva leva med det konstanta dåliga samvetet för att man äter sig mätt, det är jobbigt att varje dag försöka att inte göra sig själv illa. Det är jobbigt att det kommer rysningar av välbehag när jag tänker på hur det känns att dra rakblad genom huden, det är jobbigt att det fyller upp mina tankar varje dag. Det är jobbigt att känna att det man gör aldrig är bra nog, även om det är det. Jag känner mig tråkig, förutsägbar, ersättningsbar, enkelspårig, och en levande metafor för ordet andefattig. 

 

Jag hatar hur folk kan säga saker som att det inte vart någon som gjort så starkt intryck på dem på så kort tid, jag hatar att höra att jag är socialt kompetent, hatar att höra att jag har energi och utstrålning, att jag alltid är jätteglad, hatar att höra att jag har talanger, hatar att höra att jag ser bra ut, hatar att höra att jag duger som jag är. 

För det är en helt annan bild än vad jag själv har, jag är frustrerad. Frustrerad över att jag inte alls upplever mig på det sättet alls, jag känner mig som en grå massa som ska föreställa en människa och min näst intill obefintliga personlighet är alltigenom beige. 

 

 

Jag är en väldigt talangfull människa, en utav mina allra största talanger (näst efter högljudd sång i väldigt falska toner) är att förhala saker. Så för att bevisa hur bra jag är på sådant kommer här en lista; lite senare tänker jag ta disken, snart ska jag ta tag i tvätten, om ett tag tänker jag dra mig till affären, nästa gång jag reser mig ur sängen ska jag byta tampong, ikväll ska jag duscha för det har jag inte gjort på två dagar (jag är äcklig jag vet, men har inget socialt liv och är ensam hemma så drar ut på det), ska senare köpa mer allergimedicin, ikväll ska jag läsa vidare i en bok jag lånade på biblioteket, nästa gång jag går förbi städskåpet ska jag plocka fram dammsugaren, någon dag ska jag gå till banken, och listan går vidare men jag orkar inte skriva den.

 

Men vad gör jag som är så viktigt då? Just nu ligger jag på rygg i sängen och är lycklig att ingen ser min dubbelhaka och lyssnar på Bowie, nyss dansade jag fuldans till Bowies musik, innan det spelade jag några av David Bowies låtar, sedan sjöng jag väldigt högt att "THERE'S A STARMAN WAITING IN THE SKY" och låg i sängen och låtsades bråka med påhittade människor. 

 

Visste ni att man kan få träningsvärk av att spela tvärflöjt? 

 

 

Det är värt att lyssna på, mycket mer värt att lyssna på än all annan musik jag lagt upp här på bloggen tidigare. 

Så se till att lyssna på det, nu.

Jag kände mig glad igår, i alla fall större delen utav dagen. Det brukar inte hända, fick bara ett utbrott av ilska mitt under dagen och grät som ett litet barn på kvällen. Utöver det så var jag glad, det är ganska häftigt om jag får säga det själv, jag som inte trodde att jag kunde känna glädje, men ack, så man kan missta sig ibland. 

 

Hade ett samtal med min mor igår också, det hela slutade med att hon gjorde ett genuint uttalande "Vad har du för kroppsuppfattning egentligen?" när jag undrade om jag verkligen hade trippelhakor, som valkar dig läng ner med halsen, och om min vänsta halva av ansiktet verkligen inte hänger. Det är väldigt förvirrande att tro att man ser ut på ett visst sätt, och så gör man inte det. Det är jobbigt att (tro att man kan) känna hur hakorna dallrar, och hur vänstra halvan av ansiktet hänger slappt.  Börjar bli rädd för att jag har BDD. Avskyr mitt utseende, även det är något jag gråter över många gånger.

Hur går det med min diabetes jag är rädd att få? Den har inte kommit än, men imorgon kan vara dagen jag blir sjuk. Åt, som tidigare nämnt, godis på midsommarafton. Har mina kranskärl blivit kanderade i fett, så att jag är döende? Nej, men det kommer nog.  

 

Blev kallad på ännu en intervju för ett jobb jag sökt. Så det ska jag gå på, även det är bara ett extrajobb. Måste ha en förmåga att formulera mig bra med ord, eller bara tur. För jag trodde aldrig att det skulle gå så här bra, trodde inte ens att jag skulle få komma på en enda intervju, men tydligen. 

 

Har shoppat idag, hade jag var mer intresserad av kläder än vad jag är så hade jag fotat och lagt upp. Måste hitta någon second hand butik i närheten av där jag håller hus, för det är tråkigt med nya kläder. Begagnade är trevligare, så det brukar oftast bli det jag handlar (när jag väl gör det, vilket inte är ofta alls). Men kläder är tråkigt, det är fult, obekvämt och mest roligt har man naken. 

Jag har fått jobb! Dock börjar det inte fören i september, och är bara ett extrajobb, så ska hitta något annat arbete också så jag slipper bara sitta och dega dom andra dagarna i veckan. Men jag är nöjd, för jag trodde aldrig att jag skulle lyckas få ett jobb eftersom det hela tiden pratas om hur svårt det är att få ett. 

Klicka på länken och kolla på (ännu en) dokumentär med mig. Dags att skaffa sig ett liv för min del, ett liv som inte enbart består av dokumentärer. 

Gjorde en paus i jobbsökandet för att berätta för världen om en utav mina absoluta favoritdikter. Endast för att alla har en stark önskan att veta det, försök inte förneka det, jag vet att ni alla är intresserade! Hur som haver är den skriven av Ella Wheeler Wilcox. 

 

 

 

 

Tillbaka till arbetet.

 

Smak- och dofthallucinerar nu igen, det både luktar och smakar banan. Det är inte vilken banan som helst, utan ni vet när man vart och simmat i badhuset, kliver upp och duschar i ett desperat (och misslyckat) försök att få bort odören utav klorin ifrån sin stackars kropp, torkat sig på sin äckliga frottéhandduk som är alldeles stel och fått på alla kläderna och under det gör huden ont, kliar och stramar. Sist av allt så plockar man fram den där halvgröna lite väl omogna bananen ur väskan, som smakar mer som bananskal än den delen som är meningen att man ska äta, den är alldeles sträv i konsistensen och hela munnen känns som att man precis stoppat in en matsked vetemjöl (jag har provat det en gång, det räckte för en livstid). Just precis den banandoft och smaken är det jag upplever just nu. Tror jag bara börjar bli trött, för det vore inte första gången det inträffar, att jag smakhallucinerar alltså. 

 

 

En bild säger mer än tusen ord, så för att slippa skriva en kortare novell till inlägg så är det sådär jag känner mig just nu.

 

 

Ska visst på intervju imorgon, fick jag reda på idag. Så dagen kommer spenderas med att tro att min nervöspuls är något allvarligt fel, lyssna på Bowie, och läsa på om företaget. Nu är det så att jag är en sådan klok människa att jag inte anser att det är bra att sitta och spendera timmar på att skriva om vad man borde göra istället för att göra det, därför tänker jag nu avsluta inlägget. Adjö. 

Som resten av alla i-ilandsmedborgare. 

 

Vem fan vill läsa min blogg? Jag har inget vettigt att säga - alls. Med insikten att ingen bryr sig det minsta om vad jag har att säga, så blir det svårt att veta vad jag ska skriva om. 

 

But hey ho, let's go!

 

Dagens rädsla är kärlkramp, obtoligt rädd för att dra på mig sjukdomar relaterat till mängden fett som befinner sig i min kropp. Även fast jag föruftigt kan säga åt mig själv att "Nej, du håller inte på att dö" så kan jag inte låta bli att vara rädd för det ändå. Har en övertygelse om att jag är döende, på grund av min ohälsosamma livsstil som involverar för mycket skräpmat (som jag egetnligen inte ätit på flera månader) tryckt i mig för mycket godis (åt trots allt tre bitar sötlakrits på midsommarafton) och mina alltför stillasittande vardagar (är bara ute och motionerar minst en timme varje dag) min fettfyllda lunch (som bestod utav en skål kokt broccoli). 

Sådär går det runt i min hjärna konstant. Ett ständigt ordväxlande mellan förnuft och känsla. Förnuftet vinner sällan, utan låter de panikartade känslorna ta över. Blir övertygad om att jag är döende av sjukdomar som inte inte har ett enda symptom av, och egentligen är jag inte det minsta rädd för att dö, utan att jag är rädd för att vara sjuk.