indeed.blogg.se

Jag hatar dessa samvetskval som anser att de har rätt att komma och hälsa på mig varje dag, speciellt under kvällarna. Oftast relaterade till mat, det värsta är att jag antagligen aldrig kommer slippa det. Jag har dåligt samvete över min frukost, min lunch, så pass att jag stod och övervägde hur vidare jag skulle stoppa fingrarna i halsen och låta den åter se dagens ljus, och min groteskt stora middag. Jag har dåligt samvete över att jag bara motionerat bort cirka 800 kalorier idag, för om jag inte hade vart en sådan vekling hade jag kunnat tränat ännu mer och sluppit det dåliga samvetet. 

 

Eller hade jag verkligen det? 
Nej, för mitt huvud hade fortfarande berättat för mig hur mycket jag misslyckats under dagen. Och att misslyckas med saker, gör en automatiskt till en misslyckad människa. 

 

Det är som är det jobbigaste, det spelar ingen roll om jag som en gång i tiden åt 200 kalorier och tränade bort 800, eller inte ens åt något alls vissa dygn, det kom ändå extrema skuldkänslor varje dag. Det är jobbigt att behöva leva med det konstanta dåliga samvetet för att man äter sig mätt, det är jobbigt att varje dag försöka att inte göra sig själv illa. Det är jobbigt att det kommer rysningar av välbehag när jag tänker på hur det känns att dra rakblad genom huden, det är jobbigt att det fyller upp mina tankar varje dag. Det är jobbigt att känna att det man gör aldrig är bra nog, även om det är det. Jag känner mig tråkig, förutsägbar, ersättningsbar, enkelspårig, och en levande metafor för ordet andefattig. 

 

Jag hatar hur folk kan säga saker som att det inte vart någon som gjort så starkt intryck på dem på så kort tid, jag hatar att höra att jag är socialt kompetent, hatar att höra att jag har energi och utstrålning, att jag alltid är jätteglad, hatar att höra att jag har talanger, hatar att höra att jag ser bra ut, hatar att höra att jag duger som jag är. 

För det är en helt annan bild än vad jag själv har, jag är frustrerad. Frustrerad över att jag inte alls upplever mig på det sättet alls, jag känner mig som en grå massa som ska föreställa en människa och min näst intill obefintliga personlighet är alltigenom beige.