indeed.blogg.se

Min mage har i alla fall krympt lite sedan igår, när jag råkade överäta ännu en gång. Och ännu en gång satt jag hängandes över toaletten med en tandborste i halsen. Har kommit på att det är betydligt bättre att använda tandborsten när man måste kräkas, istället för händerna, stanken av begagnad mat sitter inte fast på fingrarna sedan. Men något ännu bättre jag lärt mig är att om man äter till man är mätt tre gånger om dagen, och inte äter vartannat dygn, och är konstant hungrig, så blir det inte sådana hetsätningar som inte går att stoppa. 

 

Det är läskigt med sådana, för det går verkligen inte att stoppa. Ungefär som när man råkar ha sex med någon, man sitter där bredvid varandra, sedan stänger hjärnan av sig själv och kläderna åker av och innan man vet ordet av ligger man där med tredubbla satser med sperma i fittan. Sen tänker man; det här var ju dumt. Sen växer magen. + 11 cm igår, men den verkar ha krympt ihop igen. 

 

Denna dagen som började så bra. Åt några mandlar, isvatten och kaffe till frukost, tog på min favoritklänning och gick ut utan trosor för att träffa en 40 årig man och hade sex med honom i en skog. Sen efter att ha vart hemma i några timmar blev jag hungrig. Rejält hungrig, extremt så det inte gick att stoppa mitt ätande. 
Ätit en persika, godis, flingor och mjölk överöst med socker, thin crisps, vegetarisk köttfärssås för en hel familj (låter fördjävligt illa eftersom det bara borde heta vegofärssås, men det låter värre det), äppelmos ur burken, jordgubbssyslt ur burken, turkisk yoghurt, vanlig yoghurt, strössel, chokladsås, polkagrissås, spenat och vegobiffar. Sedan grät jag över att det inte fanns glass. 

 

Lyckades i alla fall sluta äta till slut. Resultatet var en 11 centimeter större midja än efter frukosten, magont, illamående och kräkningar. Hade jag inte haft så ont i magen, så svullna ögon, smetat smink, och inte vart fullt så illamående hade jag gått och köpt laxermedel bara för att bli av med maten, vill inte ha något med den att göra. Vill bara ha bort den. 

 

Nu tänker jag ligga på sängen, vara bitter, arg, ledsen, känna mig ensam och vara nöjd med det, innan min mor kommer hem. 

Ett dygn utan mat var det bästa jag någonsin gjort, enda jobbiga var yrseln som kom ett tag, men den gick över av en promenad. Hungern kände jag knappt av alls, och den gick lätt att bota med kaffe och isvatten. 

Efter ett dygn utan mat, åt jag en kub frusen spenat med lite yoghurt på. Hade jag vart troende hade jag gått ner på knä och bett till Gud att han skulle ta dessa samvetskval ifrån mig. Men istället gick jag ut på ännu en promenad, på 6 kilometer bara, och är det dåliga samvetet borta? nope.

 

Tydligen är det fel att känna att livet inte är roligt, engligt min familj när vi hade en konversation idag. Blev tillsagd att njuta av stunden, men när jag väl sätter mig och ska vara i nuet kommer jag bara fram till att jag inte vill vara med, och föreställer mig min livlösa kropp hängandes med en snara runt halsen, liggandes i en pöl utav mitt egna koagulerade blod, med min hjärna som stänkt över marken. Men jag undvek att uttrycka mina bistra åsikter om att jag tycker att min mor gjorde ett dåligt val som inte gjorde abort när hon var gravid med mig. 

 

Förstår inte varför folk är så besatta av att alla ska överleva, även om det inte är något personen i fråga önskar. Om någon inte vill leva, då borde det vara ett beslut som är upp till den personen att ta. Tycker inte att någon ska klassas som psykist sjuk för att man hellre skulle vilja vara död, eller är av den åsikten att livet inte är en trevlig företeelse. För det är det inte. Nog för att det kan vara trevligt att läsa och träffa folk som gör en glad. Som att det skulle vara nog för att man ska vilja leva. Det räcker inte för mig. Enda anledningen till att jag fortfarande lever är för att andra vill det. Allting jag gör är för andra. 

Om det ändå fanns ord för att beskriva mina skulkänslor. Ätit lunch och middag, i såna mängder att jag känner mig mätt, bara vart ute och gått cirka 2 timmar och 40 minuter idag. Försökte mig på att ta en kvällspromenad, men kände mig aldeles för deprimerad för att ens kunna röra mig. Istället satte jag mig i en busskur och tittade på alla fula bilar som åkte förbi, kände hur marken skakade och föreställde mig liggades där på vägen livlös i en pöl utav mitt egna blod och insåg att det än en gång vore att föredra framför dessa skulkänslor och ångest som jag måste genomlida varje dag. 

 

Det hela slutade med att jag tänker inte äta förän 17:30 imorgon, för det var den tiden jag idag åt middag så det blir ett dygn utan mat. För att lindra mina olidligt obehagliga känslor, för tillfället. Egentligen är det en väldigt dum idé, men jag gör det ändå, bara för att för tillfället överleva. 

 

Vill bara skära upp mina armar och ben, i behov av endorfiner. Tror inte att någon skulle vilja sätta på någon som är täckt i självförvållade skador, därför låter jag det inte bli mer än en önskan som inte ska bli förverkligad. 

Imorse blev jag ännu en gång påmind om varför jag inte äter med min familj. De sitter och räknar kalorierna i sin mat, och räknar hur mycket de ska motionera bort. Jag tog på mig rollen som dietist och sade helt allvarligt att ifall man vill ha resultat när man bantar så är det bäst att leva på 200 kalorier om dagen och träna bort 800, för då får man resultat! De verkade inte ens tycka att det var en obscent sätt att gå ner i vikt på, utan de sitter och lyssnar på mig. Det är helt otroligt att de som alltid är som döva inför allt jag har att säga, lyssnar på mig när jag ger ett recept på anorexi. 

 

Jag hatar att bo hemma, för der är ett konstant prat om bantning. Ett tag var Cambridekuren bättre än nutrilette för den innehöll mer proteiner så man slipper tappa muskler. Om det nu är proteiner man vill ha, och den konstanta hungern och pulverdieter ger, kan man lika gärna byta ut sina måltider till bara ägg och vitaminpiller. Ett tag var viktväktarrecept som gälde, linssoppa varje dag i princip. Smakade ganska illa. 

Sedan lchf, och nu tydligen lchf och 5:2 dieten. 

Det enda som inte provats är det där med att dricka 8 glas vatten om dagen, och inte äta tills man är proppmätt utan att faktiskt bara äta tills man är mätt. 

 

De är så insnöade på allt som har med vikt att göra att ifall jag, som allt för många gånger, gråter får jag frågan; Är det vikten? Nej, det är inte vikten. Det är det faktum att jag lever jag gråter över. 

åhå, vad jag älskar att bo med min familj. Min mor och hennes sambo kommer hem, och deras samtalsämnen är om lchf och 5:2dieten, pratar om kalorier, fetter, och viktnedgång. Dem får det att låta som att det är svårt att gå ned i vikt, men det är lätt. Det svåra är att hålla sig själv i styr, men när man väl bemästrat den ädla konsten är det lätt. Det är bara att sluta äta, och börja röra på fläsket, om du råkar äta något utnyttja dina kärkrefelxer, det ger kanonresultat som 10 kilo på en månad! Efter jag levde på det viset blev jag skickad till psykologer, undra varför.  Men med ett fokus som bara ligger på att gå ned i vikt, så var det en fenomenal diet!

 

Har även börjat med att fota min mat, före och efter. Jag äter visst mindre än vad jag trodde insåg jag när jag började med det. Upplever det som ett evighetsgöra när jag sitter där med en tallrik full med mat, jag trycker och moffar i mig, ändå hamnar alltid cirka hälften/en tredjedel i soporna efteråt. Och innan det när jag lägger upp maten lägger jag upp hälften av det jag vill ha, sedan lägger jag tillbaka eller slänger hälften utav det insåg jag idag. Det skrämmer mig att jag kan hålla på så utan att märka det själv. 

 

Idag blev jag extremt rädd för att det skulle vara något fel på mitt hjärta när jag åt min lunch, sedan insåg jag att det bara var min vanliga ångest som orsakade ökningen utav pulsen. Life is great! 

 

Annars har dagen gått åt till att överväga om det är värt att gå och köpa ett graviditetstest, för jag ska egentligen ha mens den här veckan, men valde att skjuta upp den för att jag har planerat att synda på fredag. Känns jättekonstigt att ha sex med en person fler än en gång, för då är det inte alls samma rädsla. Men det var för bra sex för att kunna säga nej till att träffas igen, har fortfarande ett otaligt antal blåmärken över hela kroppen, märken runt handlederna, blödde ur fittan i flera dagar efteråt och allting i de nedre regionerna gjorde ont. Vet bara inte riktigt hur jag ska förklara för min mor att jag kommer sova borta i helgen. Eller ja, det lär nog inte bli så mycket av sovandet. 

Sex är trevligt, det stänger helt av hungerkänslor och gör en hög på endorfiner utan att man behöver skada sig själv. Sen att jag kan ha råkat bli gravid, och fullkomligt struntar i om jag har/kommer få sjukdomar eller inte är en annan femma. to be safe is not an option.

 

 

 

Det här var ett totalt onödigt inlägg, men det var nödvändigt för att tänka på annat än hur jag är övertygad om att det är mer fett i mina vener än blod. Är rädd för att allt fett ska sätta sig i lungorna och göra så de inte längre kommer kunna ta upp syre. Vet inte om det ens är möjligt, men min hjärna är kreativ och kan komma på allt möjligt att vara rädd för. 

fuck this. Hela dagen hade jag klarat mig bra, några haricort verts till frukost, 5 brysselkål till lunch. Sen middagen, spenat, sojafärs, hasselnötter och yoghurt. Där mina damer och herrar är gränsen passerad för vad jag egentligen kan tillåta mig själv att äta. Blev tvungen att ta en tur in till toaletten och åter igen få mina egna fingrar i halsen. Nu har jag ont i halsen och anser att min existens är rakt igenom motbjudande. 

 

Denna ångest efter jag ätit är inget jag orkar med. Därför väljer jag att ta den korta vägen ut ur den, som egentligen bara gör det hela värre. Ska skaffa gymkort, vill ha mer muskler, för mer muskler förbränner mer, och kanske på så vis kommer jag slippa det dåliga samvetet och ångesten över all mat som kommer in i min kropp. 

 

 

Det jag vill är att kunna glädjas åt dagen, och ha andra tankar i huvudet än 'inte nu igen' när jag vaknar. Jag vill inte vara med. Vill inte. Tänker gå ut på en morognpromenad, för det är betydligt trevligare att vara ute innan folk vaknar och det blir varmt. 

 

Min familj återvände hem igår, och bland det första jag fick höra var kommentarer som "Du måste ha gått ned i vikt" eller "Hur mycket har du gått ned egentligen?" jag kände mig lycklig. Inte för att gå ned i vikt är något jag strävar efter, då jag vet hur det bli när jag ska göra det, eftersom jag överdriver allt jag gör. Men hemma hos mig är viktnedgång det absolut bästa man kan göra, och att få kommentarer om att man ser smalare ut är den absolut bästa komplimangen man kan få, det är som att bli upphöjd på en pedistal och hyllad på samma sätt en religös person hyllar sin gud. 

 

Sedan insåg jag hur lite jag egentligen äter, och att jag egentligen jämt är hungrig. För när jag inte är det kommer ångesten och skuldkänslor med full kraft och hälsar på. Och det är inte värt det. If hunger is not the problem, then eating is not the solution.  Och det är sant. Jag har inga problem med hungern, alltså löser inte mat något. Det jag har problem med är allting som sker i mitt huvud efter maten, därför är det bäst att hålla intaget utav mat på en restrektiv nivå. (behöver jag nämna hur dåligt jag mår över att jag idag ätit tre buketter blomkål, en och en halv bukett broccoli, 5 haricort verts, två ägg, några valnötter, och sojafärs.) Har vart ute och gått bort cirka 700 kalorier i alla fall, men det är inte bra nog. Imorgon får jag skärpa mig, mindre mat och mer rörelse på fläsket. 

Råkade komma in på en blogg, vars skribent var ännu en 14 årig flicka, vars blogg mestadels bestod utav bilder på henne själv. Och ibland även bilder på saker under rubriken "Dagens vill ha". Kände att det var en fantastiskt givande blogg, så pass att jag kände mig inspirerad att skriva en lista själv med saker jag vill ha. Here we go:

 

Ett eget boende

Sex

Vetskapen att jag inte är gravid, och aldrig vart 

En inkomst
Ett huvud som inte plågar med alla dessa tydligen sjuka tankar och pessimistiska syn på världen

Förmågan att se sig själv som något annat än det fulaste jag sett Eller smala ben, fin rumpa, inåtbuktande mage och ett fint ansikte

En stor skål med kokt brysselkål 

Oändligt med sambal oelek 

Naturligt rött hår

Endorfiner

Handbojor 

En åker med solrosor 

Kunna se mat utan att känna mig rädd

Duschsällskap

Bli av med ångesten som uppstår när jag ätit, eller ser någon äta

Förmågan att känna mig glad i längre perioder

Ett underliv som inte gör ont

Och sist men inte minst; slippa vara rädd för nästan allt. 

 

 

Alla dessa egostiska önskningar. Varför är då inte min lista på saker jag vill ha saker så som världsfred, lycka till alla människor och djur, frihet, hälsa och välfärd? Jo. För jag bryr mig inte. Är alldeles för egoistisk för att känna att det är något jag önskar. Allting kretsar kring mig och vad jag vill ha för mig själv. Dock så involverar sex minst två personer så, alldeles för egoistisk är jag inte. 

 

 

Idag är sista gången jag någonsin tänker äta mat någon annan gjort, sista gången jag tänker sätta mig själv i situationer där det ingår att äta mat och fika. 

 

Om jag ändå hade kunnat hitta orden för att beskriva rädslan jag känner, samvetskvalen och den extrema ånger. Känner mig fruktansvärt arg på mig själv, som försökte vara som alla andra och ta en bulle som det bjöds på. Äta lunchen, och äta middagen. Jag kommer säkert få diabetes av sockret i bullen och kolhydraterna i pastasalladen och brödet kommer ha ihjäl mig. Att dö av fetmarelaterade sjukdomar skrämmer mig. I natt kommer jag kvävas under allt mitt fett medan jag sover, jag kommer skämmas nere i graven. Jag skäms redan nu över mitt äckliga beteende. Vill inte dö med överflödigt fett på kroppen. 

 

Så fort jag satte mig på tåget hem ifrån huvudstaden börjades det igen. Ditt jävla fetto, fattar du inte hur vidrig du är. Ungefär så gick mina tankar. Nej. Just nu kan jag inte låta bli att ta åt mig, utav dem och tro på vart enda ord utav dem. 

 

Att god mat och fika ska göra livet roligare är ett falskt påstående, det gör livet näst intill outhärdligt. Så pass att det första som händer när jag kliver innanför dörren är att jag sätter mig på toalettgolvet och gråter som en idiot och förmågan att kunna andas normalt är borta. Arg över att det inte fanns något laxermedel, för jag vill ha bort all äcklig mat ur min ännu kropp, vill inte ha något med det att göra. Att veta att jag har mat i mig skrämmer mig, jag vill vara tom. 

 

Alldeles för trött för att orka ut och motionera bort det jag fläbbat i mig idag, ställde jag klockan på halv 7 imorgon för då ska jag överkrydda mitt kaffe med kanel, äta kryddor rakt av och bege mig ut och vandra bort till naturreservatet och tillbaka. I ett desperat försök att lindra mitt dåliga samvete. 

 

Ironiskt nog sitter jag och kollar på thinspo, bara för att det minskar mitt dåliga samvete. Varför vet jag inte. 

 

 

Var precis ute på en 8 kilometers promenad, på en timme och 27 minuter. Innan det var jag ganska glad, vet inte exakt vart mitt huvud befann sig eftersom jag de senaste dagarna läst för mycket, och kollat på alltför mycket star wars. 

 

Vem var det som kom på att en promenad rensar tankarna? Rensa tankar in my ass!

Tankarna kommer bara tillbaka till samma återvändsgränder, där jag står och stampar utan att veta hur jag ska ta mig ut. Kommer alltid fram till att jag kommer dö ensam med mina 25 katter för jag är för rädd för att vara kär, tänker rädd jag är för att bli sjuk, håller tillbaks tårar. Känner en ilska över att min far behandlar mig på det sättet man skulle behandla ett vänsterprassel, och då inte att han ligger med mig utan att om han ska ha kontakt med mig så är det i smyg för sin sambo, om han messar mig så är det när han jobbar, om han träffar mig så är det korta stunder i smyg och många gånger sitter vi och åker bil där för att inte hans sambo ska råka se oss. Känner ett stark äckel gentemot min egna kropp också under promenaderna. Sedan gör min fot ont, lyckligtvis inte lika ont som förut. Känner obehag i hela kroppen och världen är grå och ful.  Sex tänker jag även på, och hur mycket hellre jag skulle vilja ha det istället för att vara ute och gå. Vart utan det i ungefär två veckor, och jag håller på att bli galen, behöver spänning! 

 

Om man återföds, så tänker jag i mitt nästa liv bli ett rådjur.

 

Jag vill bara ha ost, jag är hungrig.  Men jag har redan ätit som fem grisar idag. 

Dagens lunch bestod utav  700 gram, enligt hushållsvågen (tror den skojade ganska mycket) haricort verts, 1 ägg och 55 gram blomkål, även två teskedar lättkvarg med sambal oelek i. 

 

Rutinen börjar helt enkelt med att jag 30 minuter innan maten trycker ut alla iskuber som finns i ett glas som jag sedan fyller med vatten. Sen dricker jag det. Sedan fyller jag på det igen, och börjar laga maten. Maten kryddas alltid med kryddor så som kanel, cayennepeppar, chili, ingefära (dock inte allt samtidigt) eftersom det sägs höja ämnesomsättningen, och alla chanser man har till det skall man ta utan att tveka. Under hela tiden dricker jag ännu mer vatten, ibland äter jag även isbitarna, då även det sägs förbränna bra. Ifall maten råkar bli klar innan den där halvtimman har gått blir jag illa tvungen att sitta och titta på maten tills den tiden har passerat. 

 

När maten väl är klar och ligger på tallriken, så tar man en bit i taget, som dagens lunch en skiva utav ägget i taget. Den skall tuggas minst 20 gånger, gärna fler, mellan varje tugga måste besticken läggas ned, tio sekunder måste minst passera men allra helst 30, sedan ska jag dricka vatten, efter det upprepas de tidigare stegen. Eftersom det tar en kvart för kroppen att märka att man är mätt, så är det viktigt att äta långsamt.

 

Själva ätandet ska inte ta mer än en kvart heller, så maten som ännu inte hunnit bli uppäten hamnar på sin rätta plats; i soporna. 

Därför hamnade ungefär en tredjedel av alla haricort verts hamnade i soporna idag. Känner mig jättemätt, osäker på om det var maten eller alla glas med isvatten. 

Samvetet är dåligt, jag låg med huvudet på bordet i ångest, kände hur det tog emot i hela kroppen att sitta och trycka i sig mer och mer mat. Men jag lyckades äta i alla fall, och nu rinner vattnet snart igenom mig. 

 

Ifall någon undrade. 

Jag är töntig, extremt töntig. Spenderar lördagskvällen ensam i sängen, medan jag leker med min egna bröst som på något underligt vis börjar få känsel, kollar på starwars, och känner smaken av unken kuk i munnen. Mysigt. Förutom att jag levt som ett helgon i mer än en vecka nu, så är det här en ganska trevlig lördag, trots allt. 

 

 

 

Ni vet hur det ser ut i grönsaksdisken där när det ligger massa lösa tomater som inbjuder alla till att klämma och känner på dem, innan beslutet att välja en annan tomat tas. Det enda jag kan tänka på är hur många som innan de gått till affären suttit med fingrarna i sin, eller någon annans fitta, petat sig i näsan, kliat i sig mellan skinkorna, stoppat i en tampong och inte tvättat händerna efter det. Alla dessa tankar äcklar mig så mycket att jag skalar allt som inte ligger förpackat. 

 

Har träningsvärk i armen idag, och min första tanke var: Vem har jag nu runkat av? och tyckte det var lite synd om mig själv som inte kom ihåg det roliga jag haft, innan jag tänkte igen och kom på att jag gick omkring halva dagen med en trave böcker i armen, eftersom jag råkade gå in på ett antikvariat. Och vips, så var 200 kronor borta, så jag höll mig i skinnet ganska bra trots allt. Dock kan jag verkligen inte köpa något mer nu, för måste skaffa kläder tills jag ska börja jobba. Tror inte det uppskattas om man kommer utan byxor, inte av arbetsgivaren i alla fall. 

När det är 10 minuter tills mataffären stänger och man besitter kunskapen om att det tar en kvart att gå dit, smärtar det i själen när ostsuget sätter in. Enda jag kan tänka på är ost (förutom sex, men det passar inte in i sammanhanget), därför sitter jag nu på arlas hemsida och kollar på ostar istället. Så kan det gå när man tar en paus i läsandet, för att inte läsa ut hela boken på samma gång.  

http://www.arla.se/vara-produkter/produkt/?productid=2340443600008  
Hur underbart gott vore det inte att ta en sådan ost och sitta äta på. Och nej, det kanske inte var en så mättade middag med två ägg och lök, och innan det bara frukost. Och ja, antagligen därför jag just nu känner för att äta ost. Känner även för att äta muffins, tårtor, ännu mer lök, choklad, chips, avokado, varma mackor, pommes, broccoli, gurka, spenat, jordgubbar, milkshake, naturgodis, yoghurt, kakor, pasta, risgrynsgröt, äppelmos, pizza, öl, popcorn, ris, falafel trots mina allergier, läsk, rostade mackor, stuvade makaroner, chokladflarn, vårrullar, lakrits, honung, stekt rödkål, blomkålsmos, banan, banankaka, bananchips, bananmuffins, tacos, sjögräs med ost, quornfileer, spagetti, ketchup, kanelbullar, semlor, redbullvodka, dough nuts, glass, äppelpaj, rabarberpaj, blåbärspaj, quonfärspaj, svamp, valnötter, jordnötter, någotvadsomhelst bara det är kinamat, potatisgratäng, pajdeg, marsipangrisar, jordgubbssylt, oboj, kladdkaka, saft, sockervadd och godis. Men mitt dåliga samvete förvarnar mig om att om jag äter minsta lilla bit utav något utav det jag vill äta, så kommer jag bli tvungen att kräkas upp det. Och det är ganska äckligt, därför låter jag bli. 

 

Istället sitter jag här hungrig, och stinker lök. Logiken bakom mitt lökätande; jag kommer inte få ligga ikväll, därför äter jag lök tills jag gråter och hånskrattar. 

Kära mage,

 

Jag hatar dig. 

Börjar bli trött på att må illa konstant, smärtan du ger mig, alla gånger jag ofrivilligt stått med huvudet i vattenklosetten, de gångerna du fått mig att vakna i smärtor de senaste nätterna, de oroväckande kväljningarna du gett mig hela dagen, och för att göra mitt meddelande kort och uppriktigt så ber jag dig vänligen att sluta upp med de här dumheterna snarast. För det är plågsamt för mig.  

 

Fuck you. 

 

 

Med det sagt så återföddes en av mina störta rädslor här i livet. Att vara så brutalt korkad att jag inte inser det själv, och att de jag anser vara inte fullt så smarta, egentligen är de allra smartaste men min intelligens är på för låg nivå för att möjligöra en förtåelse för dessa individer. Som den damen som gjorde ett IQtest och resultatet landade runt 90 och hon sade bestämt att det är minsann bra ska jag tala om för dig. 

 

Jag är helt enkelt rädd för att jag är så dum att jag är helt bakom flötet, utan att inse det själv, och tror att jag faktiskt har någonting innanför skallbenet, när jag i själva verket är tomt där. 

 

 

Hurvidare videon är motbjudande eller fantastiskt vet jag inte. Har gjort många försök att skaffa mig en åsikt i den frågan sedan den blev uppladdad. Kommer alltid tillbaka till den här videon, och även om jag inte vet exakt vad jag tycker om den så vet jag att jag älskar den.  

Tänkte att jag skulle prova något nytt för en gångs skull. Nämligen att ringa min far, kan nog vara trevligt att prata med honom någon gång utan att han fått order av sin sambo att skälla på mig för något, eller att min mor sagt åt honom att han borde höra av sig till sina barn. Men sedan kom jag på att hans sambo antagligen kommer bli arg för att jag ringer, och det kommer bli ännu en av alla anledningar till att hon är arg på honom. Och jag vill inte ha det på mitt samvete, även om det skulle vara fantastiskt underhållande att skapa än mer drama för henne. 

 

Just där den här texten står, fanns det tidigare en bitter text om min far och hans sambo. Men sedan blev jag alltför rädd att hon skulle hitta bloggen (hon kan allt, även det omöjliga) och bli arg för det. 

 

Nu är jag arg på min far, och hans förmåga att 'vänta och se' som han själv uttrycker det. Därför skall jag nu gå ut och sätta mig och blåsa såpbubblor, för det är en bra aktivitet när man är arg eller ledsen. Bättre än att så med huvudet i en korg med rentvätt som jag gjorde nyss i alla fall. 

Fick precis ett mail ifrån min blivande arbetsgivare angående en utbildning innan arbetet börjar. Där det ska serveras både lunch och middag. Min reaktion var först; Hur ska jag ta mig ur det här? 

 

Sen tänkte jag en andra gång och säger åt mig själv att det är inte farligt att äta tillsammans med andra. Även om det är något som jag känner mig väldigt obekväm med att göra, speciellt när det kommer till att äta med någon familjemedlem, lyckligtvis kommer inga sådana vara med då. Det är som att hela kroppen säger ifrån, det går segt att tugga, svårt att svälja, och det är jobbigt att ens trycka upp maten på en gaffel. Och jag brukar hitta på anledningar till att inte äta samtidigt som de andra, eller gå ifrån bordet massa gånger för att hämta saker eller gå på toa. 
Vet inte riktigt hur det kommer att gå när jag måste äta med andra, äta mat någon annan lagat också. Dessutom är den enda tillagade maten jag äter omelett, för allt annat smakar spya. För jag kan inte äta mat utan att tänka på hur det skulle smaka när man spyr upp det. Hallå friska tankar.

 

Är rädd för att det kommer bli ett sådant där läge där den allra tjockaste tjejen av alla sitter och inte äter, och det kommer se ut som ett desperat försök till att inte se lika groteskt blekfet ut som jag faktiskt är. 

 

Eller så lär jag mig helt enkelt att äta i sällskap. För det är tydligen ett sjukligt beteende att undvika situationer där det serveras mat. För det är inte mer än hälsosamt att äta båda lunch och middag. 

 

Nu ska jag ta på mig underkläder och ett par byxor, trotsa mitt illamånde och magont (som tyckte att det var roligt att väcka mig inatt igen) för att ta mig ut i regnet och gå till affären för att handla yoghurt och rödkål. Jag gillar regn. 

Ibland undrar jag själv varför jag ens orkar bry mig om att blogga. Jag känner inget behov av att exponera vad som rör sig i mitt huvud för hela världen, inte heller känner jag att jag har något värt att säga, eller att det här är läsvärt för resten av världen.

 

I natt vaknade jag av mitt magont och illamående, och jag trodde bara att jag inbillade mig att jag mådde illa, men det fick jag bevis för att jag inte gjorde. Idag mår jag fortfarande illa och har ont, för att göra allt lite roligare.

 

Är arg på mina föräldrar för att dem skaffade mig, för min del hade det vart betydligt bättre om det inte hade skett. Känner mig obekväm i min engen kropp, då inte för att jag anser den vara en mycket ful tingest, utan bara för att den är obekväm. Känner en frustration över att jag inte borde göra illa den, för det är det jag vill. Jag har inget att förlora på det alls, då min hud redan har gamla ärr. Den är redan nedsmutsad och förstörd, det enda jag har att förlora på att fortsätta göra illa mig själv är den näst intill konstana känslan av oro som blir som bortblåst när det dras rakblad genom huden. 

 

Har alldeles för ont i magen och är alltför illamående för att känna att det är särskilt bra att lämna huset, ifall jag inte vill stå och spy mitt på gatan. Därför tänker jag inte lämna sängen idag. Jag tänker ligga här och läsa The Catcher in the Rye, bara för det är en av mina favoritböcker. Den boken har vart med om mycket, fått te spillt på sig, blivit nedtryckt i väskor, tappad i en skurhink med begagnat skurvatten i, även använd som underlägg, vart på resor med mig osv. Stackars bok. 

 

Nu börjar min mage prata med mig också, eller så är det mitt barn Dick Love Fanny som snackar. Det måste vara ett förtörnat rop i protest mot dess namn. 

 

Trodde att det inte gick att skapa värre musik än Friday med Rebecca Black. Men ack så fel jag hade, den här låten slår Friday med hästlängder... vet inte vart jag ska ta vägen. Amputera innerörat känns tämligen lockande. 

ha-ha-ha-ha jack my swag. 

 

 

 

 

Min mage gör ont och jag mår illa, vilket gjorde att jag direkt tänkte att det är säkert magcancer. Ett symptom är att man kan må illa. Nu är det helt enkelt dags för mig att gå och oroa mig över att mitt illamående är magsäckscancer, alltid trevligt att spendera dagarna med att tro att man är sjuk. 

 

Även fast mitt förnuft säger till mig att det antagligen inte är cancer bara för att man har lite ont i magen och mått illa några dagar, men som vanligt är det lättare att lyssna på rädslan. Lite lustigt att tanken på  att dö inte skrämmer mig det minsta, utan det som skrämmer mig är att vara sjuk. 

 

Kom hem efter att vart och handlat mat, och när jag kollade brevlådan fann jag en förtjusande hög med post. Allt var till Kjell, som tydligen bor här. Men vem är Kjell? Jag har inte den blekaste aning om vem det är, men det är väl alltid trevligt att ha fått en inneboende? Eller? 

 

Hur som haver, är det rätt så oartigt utav Kjell att ha plötsligt flyttat hit utan att fråga först. 

 

 

Jag tycker att jag är en hyfsat lycklig människa, men tydligen är jag inte det. Antar att det är lite som den gången jag hade uppföljning på min antidepressiva medicin och jag tyckte att jag mådde helt fantastiskt, då jag aldrig tidigare känt mig så tillfredsställd med livet som då, men alla papper där man ska fylla i svar så räknas det ihop poäng (och bla, bla, bla) var jag tydligen fortfarande deprimerad. 

För mig går gränsen för att må bra då jag bara känner att jag skulle föredra att inte leva, men inga planer på att ändra på mitt levande tillstånd. Men tydligen ska man känna en vilja till att leva, och då av andra anledningar än att man inte vill göra sina vänner och familj ledsna.

 

Det är sällan jag känner mig glad faktiskt. Senast var några veckor sedan, när jag imponerade på min mor genom att läsa en sida av en väldigt underlig historia jag håller på att skriva på, och hon blev genuint överraskad och sa att jag var mycket bättre på att skriva än vad hon trodde. Kan inte helt hålla med om det själv, att jag är särskilt bra, men jag blev ändå glad då det är väldigt sällan jag får höra något så genuint beröm ifrån min mor.  Men förutom det så brukar jag mest känna mig likgiltig, nästan glad, ledsen, arg och frustrerad. 

 

 

 

För några år sedan sade en läkare till mig att om man kräks upp maten efter man ätit så har man en ätstörning. Så tydligen har jag det visst nu igen.

 

Gick inte att stå emot ångesten efter middagen. Kände hur mätt jag var, sedan kände jag plötsligt hur skyldig jag kände mig över det, sen kände jag hur pulsen ökade, det blev svårt att andas, och hur jag började bli darrig. Och lösningen i all hast blev då en tur in till toaletten. När jag står där dubbelvikt och tänker på hur groteskt äckligt det här är, så säger mitt huvud åt mig att Det är inte att spy som är det äckliga, det äckliga är att du stoppat i dig allt det där. Det allra äckligaste är din kropp, och hur den skulle bli ännu fetare av allt det där. Väl klar, när jag står och tvättar händer och ansikte så tänker mitt huvud fram den briljanta idén att det där är sista gången du äter så slipper du göra om det där. 

Just idag var inte en dag då jag kunde säga emot de destruktiva tankarna. 

 

Och för de som nu eventuellt blivit oroliga; det är inte första gången jag "engångsspytt" om man säger så, det var några år sedan sist bara. Och jag kommer inte bli sjuk, eller fortsätta med det här. Hade bara en dålig dag idag, skulle jag tro. 

 

 

Just nu har jag bara ont i halsen och tänker gå och lägga mig. Godnatt. 

 

Har abstinens efter dumheter, var trots allt bara förut i veckan jag var ute på några sådana. Tycker alldeles för mycket om rädsla för vad som är bra för min egen säkerhet. Älskar kickarna jag får när jag vet att det är kan sluta illa, vad nu sluta illa innebär, när jag väljer att låna ut min kropp till män jag egentligen inte litar på. Jag gillar kickarna och männen som är minst dubbelt så gamla som jag är överförjusta över att få sätta på en tonåring, så det är ju en win-win situation? Jag tycker det, men ingen utav de jag berättat det för tycker det är en bra idé. 

 

Är det här allt? frågar jag mig själv många gånger när jag betett mig ganska ofarligt, med andra ord bara umgåtts med vänner eller familj, det är fattas något då. Ett stort tomrum, som bara fylls upp när jag känner mig rädd och gör saker som jag fått lära mig är farligt. Utan det känner jag mig uttråkad, och uttråkningen går över till ångest, som bara blir värre och ramlar jag plötsligt ihop på golvet medan jag hyperventilerar, gråter, kan inte prata och är oförmögen att ställa mig upp igen på ett tag, som kan bli några timmar ibland. 

 

Ironiskt nog så är det som skrämmer mig allra mest är att vara kär, och det gör att det blir totalt tvärstopp i huvudet på mig och jag står inte ut med det. Tanken på att bli lämnad skrämmer mig extremt, så pass att om jag råkar bli kär så slutar jag ha kontakt med personen, och försöker intala mig själv om att det är bättre att lämna än att bli lämnad.  

 

Jag förstår mig inte på mig själv. 

Satt, som så många gånger förr, och läste Alice's Adventures in Wonderland, bara för att det är fantastiska böcker. Så. Tänkte slösa tiden med att skriva några citat där ifrån, bara för att jag gillar dem. Och gissa vad, det här är min blogg och jag skriver precis vad jag vill, och jag tänker döda min tid med det här. Dem är skrivna i allt annat än kronoligisk ordning.

 

'The rule is, jam to-morrow and jam yesterday - but never jam to-day' 

'It must come sometimes to "jam to-day".' Alice objected.
'No, it ca'n't,' said the Queen. 'It's jam every other day: to-day isn't any other day, you know"

 

 

 

'I quite agree with you,' said the Duchess. 'and the moral of that is - "be what you would seem to be" - or, if you'd like it more simply - "Never imagine yourself not to be otherwise than what it might appear to others that what you were or might have been was not otherwise than what you had been would have appeared to them otherwise." '

 

 

'I'm a poor man, your Majesty,' the Hatter began, in a trembling voice, 'and I hadn't begun my tea - not above a week or so - and what with the bread-and-butter getting so thin - and the twinkling of the tea-' 
'The twinkling of what?' said the King
'It began with the tea,' the Hatter replied 
'Of course twinkling begins with a T!' said the King sharply. 'Do you take me for a dunce? Go on!' 

 

 

'Have some wine,' said the March Hare in an encouraging tone.
Alice looked all around the table, but there was nothing on it but tea. 'I don't see any wine,' she remarked. 
'There isn't any,' said the March Hare. 

 

 

 

'He might bite,' Alice cautiously replied, not feeling at all anxious to have the experiment tried. 
'Very true,' said the Duchess: 'flamingoes and mustard both bite. And the moral of that is - "Birds of feather flock together." ' 
'Only mustard isn't a bird,' Alice remarked 
'Right, as usual,' said the Duchess: 'what a clear way you have of putting things!' 

  

 

Just nu lyssnar (tittar) jag mer på Sting än vad jar vanligtvis brukar göra. Alltid tyckt att det vart bra musik sedan första gången jag hörde honom för flera år sedan, men nu har jag insett hur extremt snygg han är. En fröjd för ögat att se på, och även trevligt för öronen. 

 

 

Sådär sade mitt huvud till mig idag när jag gick förbi en stor bild utav två kvinnliga modeller idag. Jag hatar djupt och innerligt den pessimistiska klumpen innanför mitt skallben. För det första har tjocka människor visst rätt att leva, precis som smala människor, och ingen har någon rätt att komma och tala om för någon hur man ska se ut, för det är upp till varje individ att bestämma över sin egna kropp. Dessutom spelar det inte den blekaste roll hur människor ser ut, jag har både familj vänner som är både tjocka och smala och jag älskar dem ändå, så det stämmer inte alls att ingen gillar människor som har lite mer fett på kroppen än vad de borde.

 

Det konstanta ordväxlandet som sker i mitt huvud stör mig, speciellt att precis varje dag försöka tvinga bort alla destruktiva tankar med förnuftiga ord, och välja att tro på förnuftet. Att ständigt efter varje gång jag ätit något måste säga åt mig själv att inte gå och spy, att jag måste säga åt mig själv att det inte är bra att strunta i måltider, att det inte är en bra idé att skada sig själv, att inte stå och titta på mig i spegeln och klanka ner på allt jag ser. Och det allra svåraste att försöka övertala sig själv om; att jag inte kommer bli en lycklig människa om jag så är smal, plastikopererad, har raka tänder, var längre, eller var snygg. Det hade inte gjort den minsta skillnad, utan det är min hjärna som ljuger för mig när den kommer med sådana påståenden. 

 

Nu överväger jag hurvidare jag ska ut och gå, äta något, gråta eller sova.