indeed.blogg.se

 

 

Nämen god förmiddag på er alla. Vad har denna dag att erbjuda?
För min del ska jag till arbetsförmedlingen, och hoppas på att lista ut vilken tid det var jag skulle vara där. Förhoppningsvis är det mer givande än de tidigare gångerna jag vart där, men jag tvivlar på det. Sen tänker jag gå och simma 5 kilometer idag (om mitt tålamod räcker till att simma fram och tillbaka 200 gånger), försöka mig på intervallträning ännu en gång, vara lycklig över mina andningssvårigheter, sen tänker jag sätta mig och ha min dagliga stund utav gråt och hata på varenda bit utav min kropp medan jag kommer gräma mig över min existens, försöka skriva i alla fall några sidor på en historia jag sitter och författar ihop för att jag helt enkelt tycker det är roligt att skriva och göra ett nödvändigt ont- söka jobb.

 

Sen måste jag även gå till affären och köpa kaffe, jag borde egentligen sluta dricka kaffe. Min adhd gör att jag är, för att citera min mor, som en känguru på ecstasy, och när jag dricker drycker med koffein blir det ännu värre i alla fall när man tar det i de mängderna jag gör.

 

Nu tänkter jag dricka upp mitt te, och försöka vara tacksam över att jag har allt jag behöver, försöka uppskatta att jag lever i en välfärd, vara glad över allt jag har och lyssna vidare på operan jag lyssnar på nu. 

Jag gjorde något hemskt igår. Provade att springa intervaller, och fysatan vad jag avskyr att springa. Eller det är inte själva springandet i sig som jag hatar mest, utan min hemska vocal cord dysfinction. Det är näst intill omöjligt att komma någon vart när det inte går att andas, ifall ni undrar. Lite trevligt med en diagnos som jag faktiskt har, och inte bara går och är rädd för. Men det är fruktansvärt hemskt jobbigt med det, för mig kommer det på mindre än en minut, jag låter som att jag håller på att dö när jag andas, och jag kan näst intill inte andas alls. 

Tydligen är det väldigt vanligt sa läkaren som upptäckte det. Men det konstiga är, om det nu är så vanligt, varför jag i ungefär 7 års tid blivit skickad ifrån sjukhuset flera gånger, när jag gjort försök att kolla upp vad det är för fel, med konstaterandet "inte astma". Ja, tack det hjälpte mycket att veta det, men jag vet fortfarande inte varför jag inte kan andas. Är det bara jag som hittar på? Är det för att jag är för tjock? Eller är jag bara så otränad? Var frågar jag ställde mig själv efter det. Kändes bra. 

Jag vet inte hur många idrottslärare som blivit arga på mig när jag inte klarat av att springa spåret på så kort tid som jag borde klara, eller hävdad att jag fejkat. Eller alla gånger jag plågat mig att springa så mycket att allting blir svart, allt för att klara i alla fall ett godkänt i betyg. 

 

Men sen en dag så lyckades jag bli skickad att faktiskt kolla upp det, genom att springa med en kamera i halsen. Det var mysigt faktiskt, speciellt processen med att stoppa in den genom nästan. Men jag imponerade stort på läkarna genom att ha ett praktexemplar på hur näspolyper ser ut. (ironiskt nog har jag i flera års tid besökt läkaren på grund av min konstanta nästäppa, oförmåga att känna lukt, och hur jag känner att det är något som rör sig ifall jag vrider på huvudet. Men blev skickad där ifrån utan något svar på varför min näsa betedde sig som den gjorde)

Och väl där så visar det sig att jag knappt kan andas alls när jag anstänger mig, men jag är glad över att jag inte hade den allra värsta graden där man inte kan andas alls, utan jag var bara på steget under det. 

 

Vad är det jag försöker säga med detta inlägg? Inget alls, för sådana här historier är inte det minsta intressante för andra att läsa, jag sitter bara och dricker min andra kopp frukostkaffe och varierade mitt batmanläsande (ja, jag läser batman) med lite skrivande innan jag beger mig till simhallen. 

 

 

Sånt här tycker jag är intressant. Egentligen är jag ganska tuff för att vara en tonåring.

Att veta att vi alla kommer sluta leva, mänskligheten kommer dö ut, jorden kommer förstöras och allting vi någonsin arbetat för kommer att vara bortkastas, är något som gör allting väldigt jobbigt. Det är jobbigt att kämpa för något när jag väl börjat tänka, pessimistklumpen innanför kraniet på mig säger åt mig att det enda vi gör är att springa runt i massa påhittade måsten, påhittade krav, plikter när det enda vi egentligen måste är att dö. 
Vad är det jag vill uppnå? Jag vet inte, inget alls för allt kommer vara för intet. Vad vill andra att jag ska uppnå? Mycket. Vad är det jag ska kämpa för? Jag vet inte, men alltid genom livet får man höra att man ska kämpa på. Men för vad? Jag vet inte.

Det enda jag känner att jag ska uppnå är det jag borde. Jag borde vara smal, jag borde ha ett jobb, jag borde vara glad, jag borde myckert. Så jag låtsas att det jag borde är det jag vill. 

Jag är arg på alla som sätter barn till världen, för världen är inte en trevlig plats. 

 

Och idag har jag haft en bra dag, kände mig glad ett tag när jag var och simmade. Börjar tro på det där med endorfiner genom träning. Men annars har jag vart ganska likgiltig inför allt, och för mig att vara likgiltig är att vara på ganska så bra humör! 

 

Imorgon ska jag återuppta det där med ett socialt liv och träffa en väninna, och om jag hinner till simhallen tänkte jag simma 100 längder, alltså 2500 meter. Bara för att se om jag kan, vilket jag borde med tanke på att jag tog 76 idag utan mer problem än att det var väldigt jobbigt.  

Har alltid lite för mycket energi för att klara av att sitta hemma och söka jobb hela dagarna. Och min fot är fast bestämt med att den ska göra ont, så nu tänker jag helt enkelt strunta i att jag inte har en inkomst och ta utav mina sparade pengar och köpa mig ett månadskort på badhuset och en baddräkt. Något jag inte förstår mig på är varför man har bikini när man ska motionssimma, allting håller på att ramla ut, åka snett eller av då. Men det är mycket jag inte förstår, som många andra verkar begripa till fullo.
Däremot kan jag berätta för er alla om binära stjärnsystem om ni vill, så det ska jag göra i ett inlägg längre fram i tiden. Bara för det är totalt onödigt att veta, precis som allt annat jag skriver om. Fast lilla skillnaden är att det är intressant med stjärnor, och jag är ingen stjärna därför är inte jag och min blogg intressant. Punkt. 

Idag har jag gjort stordåd, jag har ätit som en normal människa! Men ack, sådana känslor av skuld mig det giva, om någon hade anklagat mig för mord hade jag väl kunnat tro det med tanke på skulden jag kände. Borde jag verkligen ätit både yoghurt och en avokado till frukost, var det verkligen bra att äta zucchini och ett ägg till lunch, och den där omletten till middag borde jag ha hoppat över egentligen. Att mitt huvud skriker på mig och berättar för mig hur äcklig jag är som sitter och moffar i mig allt det där gjorde inte saken bättre heller, värsta är att jag antagligen alltid kommer att ha kvar det sedan tiden jag hade ätstörningar. Men som vanligt med saker och ting så gäller det att välja noga vem man ska lyssna på, och vad man ska ta åt sig utav för kritik.
Fick sådana skuldkänslor efter middagen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så jag gick ut helt enkelt och med lurarna i öronen lyssnade jag på Vivaldi, för jag har en udda musiksmak. 

Nu ska jag läsa om Tudordynastin, börjar med wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Huset_Tudor en länk för den som känner samma behov som jag att läsa om engelsk historia. 

 

Som rubriken lyder, jag kände mig ful så jag beställde precis hem smink för ungefär 600 kronor. Vilket genidrag! Kommer åtminste flera månader innan jag får en inkomst, ifall jag inte får ett jobb till som börjar innan det. Smart drag, speciellt som jag verkligen försöker att inte bry mig om mitt utseende, så kan jag helt enkelt inte sluta med det. Inte helt. 

Är det järnbristen jag har som orsaker det? Ja, säger mitt förstånd. Nej, säger min känslor, för dom säger åt mig att jag har någon ny sjukdom nu. Inte säkert att den blivit allmänt känd ännu bara. 

Har hjärtklappning, och blev helt utmattad av att gå ifrån toaletten och tillbaka till mitt rum. Kommer aldrig ihåg någonting, är ständigt trött, kan inte koncentrera mig. Alla mina rörelser är långsamma och jobbiga. 

Nu ska jag kolla på ännu fler dokumentärer och försöka ignorera det faktum att mitt huvud skriker förolämpningar åt mig för allt jag ätit idag. 

 Vaknade, ville inte gå upp. Gick upp. Blev arg på allt. Fortsatte vara arg. Gjorde kaffe, drack kaffe. Satte mig och grät som en liten unge. Återgick vara arg. Satte mig vid datorn, satt vid datorn hela dagen, kollat på dokumentärer om fetma och anorexi. Bestämde mig för att inte äta kolhydrater. Tänkte storhandla mat, men förmådde mig inte att köpa annat än ett paket yoghurt. Och nu sitter jag vid datorn igen. 

 

Har verkat sakna förmågan att prata idag också. Tror att jag bara sagt ett tiotal ord, eller viskat rättare sagt. Förmågan att prata i normal samtalston är också försvunnen. 

Jag är trött, har ont i magen, arg på allt. Och det är inte bara lite smått irriterad, utan jag undviker folk av rädsla för att råka göra någon illa. Åsynen av människor stör mig, ljudet av dom driver mig till vansinne. 

 

 

På riktigt. Det är bara plågsamt att finnas till varje dag, att gå upp ur sängen, göra det jag borde, jag hatar att höra och se andra vara glada eftersom jag inte kan vara det. Jag hatar att helt plötsligt få ångestattacker som gör att jag varken kan stå, prata eller andas vilket gör att det vissa dagar blir väldigt svårt för mig att vistas utomhus, eftersom jag inte kan vara säker på när ångesten väljer att komma eller inte.  

När jag läser gamla saker jag skrivit, så inser jag att jag sällan vart glad. Redan sedan nio års ålder har det alltid funnits en mer eller mindre stark dödslängtan i mig, men när man är en evertebrat och inte har en ryggrad för att göra handlingar av sina tankar så får man helt enkelt ta och plågas genom livet, och hoppas på att det en dag kommer vara värt det. 

 

Hur mycket jag än skulle vilja att mitt liv tog slut precis nu, så känner samtidigt att det inte är det jag vill helt och hållet, för jag vet att jag har folk runt om mig som skulle bli mer än bara ledsna om det hände, det jag önskar är bara att jag inte fanns och aldrig funnits. Det jag skulle vilja är att bli raderad ifrån historien, det som vart, är och som komma skall. Jag önskar att jag hade blivit bortskrapad ifrån min mors livmoder, innan jag ansågs vara en människa utan bara ett embryo. 

 

Det här har börjat bli ännu en klyschig liten äcklig blogg med en labil liten ful tonåring som sitter bakom sin skärm och känner sig speciell medan man trycker på tangenterna och skapar ord efter ord. Det här är ännu en blogg om hur någon inte trivs med sin tillvaro, ventilerar sina känslor öppet på internet för alla att läsa. Bara den skillnaden att jag är anonym, för jag försöker hitta jobb, och tror inte att någon framtida arbetsgivare skulle vilja anställa mig om dem kom över min blogg. 

En blogg som handlar om hur jag är rädd för olika sjukdomar, hur jag många gånger hellre skulle vilja ligga under jorden istället för att vandra ovanpå, vad jag äter (som jag vet inte är hälsosamt men det går inte att trycka i mig något vettig eftersom allting smakar illa), klagar över krämpor, klagar över att bo hemma och uttrycker diverse negativa åsikter. Men det går inte att få ur mig något annat, eftersom min hjärna är en pessimistisk liten klump som väljer att mentalt plåga mig dag ut och dag in. Det här är kort och gott en egocentrisk blogg, med allting ifrån mitt perspektiv. Vidrigt. 

 

 

 

 

Här har ni något att lyssna på.

 

Nämen se man på! Go' da', go' da'! Trevligt att du kommer hit och hälsar på här på min blogg. Hur står det till, jo det är bra här också, tackar som frågar. 

 

Fast nej, egentligen är det inte bra. 

Varför det inte är bra, det vet jag inte. Som vanligt. Känner mig alldeles för mätt av salladen jag åt förut till lunch, bären jag åt till efterrätt får mig att vilja spy. Allting smakar äckligt, allting är fult, inget luktar gott, som bäst kan jag känna mig likgiltig inför saker och ting, hatar att känna mätthet och jag vet inte varför, känner mig smutsig. Mina kläder är obekväma, sängen är obekväm, musik låter som oväsen, ljudet av skratt stör mig, att se folk vara glada stör mig ännu mer.

 

Nu är det faktum att jag existerar något som irriterar mig något enormt, så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Tänker sova istället, god natt. 

 

 

 

Jag tycker om att vakna bredvid min käraste, min Ferdinand. Det är en finaste känslan som finns; att vakna och se den hängandes där, med ett snöre runt halsen, livlös och kall. Allt jag kan tänka på är hur barbariskt det skulle vara om det faktiskt var en man och inte en gitarr. 

 

Idag var det födelsedagskalas här, ätit så jag tror jag kommer dö. Som vanligt under familjemiddagar så blir det prat om viktnedgång, olika dieter, olika fetter och listan går vidare. Det är ju inte underligt att jag tidigare i mitt liv haft ätstörningar, när jag vuxit upp med att man ska räkna kalorier, prata om hur mycket man gått ner och all viktnedgång applåderas (även om den så manades fram av Nutrilett eller Cambridgekuren). 

 

Nu är jag mest rädd för kärlkramp, och diabetes. Inte för att jag visar upp något symptom alls på det, men kampen mellan mitt förnuft och min känsla är igång igen. Det enda jag kan göra är att hoppas på att förnuftet tar ledningen och vinner den här argumentationen.  Men jag har ätit som en gris idag, en avokado med sallad till förrätt, en vegobiff (med 500 kalorier) och råstekt potatis, och en bit tårta till efterrätt. Innan det en banan till lunch, och en skål yoghurt och müsli till frukost. Inatt är natten då jag dör av spräckt magsäck, eller en hjärtattack. 

 

Ska till läkaren på hälsokoll nu i veckan, vilket skrämmer mig något extremt. Tänk om jag faktiskt redan innan jag existerat i ens två decennier, har för mycket fett i mitt blod, för höga halter av det dåliga kolesterolet, eller att mitt blod helt enkelt är så trögflytande att det inte går att få ut något ur mina ådror, samtidigt som jag är rädd för att mitt blodtryck ska vara alldeles för högt, eller att min onda fot egentligen är en cancertumör, att mina utslag på benen är borrelia eller att jag har problem med sköldkörteln. - en liten glimt av vad som rör sig i mitt huvud. 

Egentligen sökte jag efter gruka, en av de få sakerna jag tycker om att äta. Kunde inte finna det, så det fick bli isbergssallad, två jordgubbar, och en näve jordnötter som jag troligtvis inte kommer äta, eftersom jag råkade kolla näringsvärderna på dem. Kan inte förmå mig själv till att trycka i mig alla kalorier som det innehåller, även fast jag vart ute och gått i cirka tre timmar idag. Är rädd för att alla kalorierna i nötterna ska kandera mina kranskärl i fett och jag ska dö en plågsam död. Dessutom är det massa salt på dom, och det kan höja blodttrycket, dessutom smakar det illa. 

 

Allting smakar illa, även sådant som jag brukade gilla. 

 

Nu: Dokumentär http://www.youtube.com/watch?v=BmcZRgWBdwQ 

Isolationen tär på mitt tålamod, väggarna klättrar jag på, taket går jag i och mitt enda sällskap är en man som kallar mig mästare och jag kallar honom Fredag.  De onda rösterna hotar dräpa mig, det flyger underliga fåglar i luften. 

 

...Om det ändå vore så roligt. Nej, dagarna består för min del av att jag skriver jobbansökningar, skickar ansökningar, letar lediga jobb. Sen dricker jag te utan hämningar, blir i ett starkt behov av att kissa, kissar. Då och då går jag på arbetsintervjuer också (måste betyda att mina ansökningar inte är alltför dåliga). Sendan spenderar jag mina dagar med att rita, läsa, flanera trots att min högra fot är i grovt uppror och jag kan varken gå i normal gångfart eller på ett sätt som ser normalt ut. Jag brukar lyssna på musik, och nu har jag cravings efter apelsinjuice, utöver det går det mycket tid till att titta på dokumentärer om fetma, sekter och aliens.

Mycket spännande, så spännande att jag startade en blogg. Och för att få med lite modernt språk, FML. 

 

Nästa destination: Köket 
Uppdrag: Finna något att stilla mina hungerskänslor med 

 

Vad brukar man mer blogga om? Jo, vad man äter om dagarna. Roliga är att ingen bryr sig om vad någon annan äter, och sanningen att säga bryr jag mig knappt vad jag själv äter. Oftast äter jag broccoli, gurka och bananer.

 

Till middag idag blev det två bananmackor med valnötter på, och tre jordgubbar. 

Bananmackorna bestod av en tjock skriva bröd, och en skiva väldigt tunn. Konsten med att göra en så kallas lagom skiva bröd (misstänker att det är en myt) är något jag inte behärskat. Så jag kompenserade alltså min lite väl tjocka skiva, men en väldigt tunn. Banan. En skivad banan blev pålägget, och några valnötter. För att kort berätta vad det smakade så smakade det kaffesump.

Är så mätt så jag tror jag ska avlida, enlgit min familj har jag krympt min magsäck genom att äta väldigt lite väldigt länge. De tror jag försöker gå ner i vikt genom att inte äta, men att äta är en omöjlighet när det hela tiden pratas om intaget kalorier, viktnedgång, brännandet utav kalorier, lchf hyllas och olika dieter jämförs. Samtidigt som jag hela tiden blir påhoppad för mitt etiska val att inte äta döda djur. Och om man hör allt sådant varje dag så blir det svårt att äta, speciellt med andra runt om en. Föredrar att äta i ensamhet, där ingen kan komma med åsikter. 

 Det är en etisk allergi jag har, att äta djur.

Något som irriterar mig är när andra anser att dom har rätt att försöka konvertera mig tillbaka till köttätare, med sedan blir arga när min respons är att jag försöker konvertera dem till vegetarianer. Tydligen är mitt beteende inte okej, men deras är det. Dessutom tänker jag bli vegan, så fort jag flyttat hemifrån och slipper det konstanta klagandet på min mat. För jag känner att jag kan klara mig utan att äta något ifrån djuren, så det är det jag tänker göra. 

Men innan dess ska jag skaffa mig ett ämbete så jag får en inkomst, spara pengar ett tag, finna mig en egen bostad och sen flytta hemifrån. 

#hakunamatata∞