Svårmodig och bitter
Kategori: inte ens värt att läsa
På riktigt. Det är bara plågsamt att finnas till varje dag, att gå upp ur sängen, göra det jag borde, jag hatar att höra och se andra vara glada eftersom jag inte kan vara det. Jag hatar att helt plötsligt få ångestattacker som gör att jag varken kan stå, prata eller andas vilket gör att det vissa dagar blir väldigt svårt för mig att vistas utomhus, eftersom jag inte kan vara säker på när ångesten väljer att komma eller inte.
När jag läser gamla saker jag skrivit, så inser jag att jag sällan vart glad. Redan sedan nio års ålder har det alltid funnits en mer eller mindre stark dödslängtan i mig, men när man är en evertebrat och inte har en ryggrad för att göra handlingar av sina tankar så får man helt enkelt ta och plågas genom livet, och hoppas på att det en dag kommer vara värt det.
Hur mycket jag än skulle vilja att mitt liv tog slut precis nu, så känner samtidigt att det inte är det jag vill helt och hållet, för jag vet att jag har folk runt om mig som skulle bli mer än bara ledsna om det hände, det jag önskar är bara att jag inte fanns och aldrig funnits. Det jag skulle vilja är att bli raderad ifrån historien, det som vart, är och som komma skall. Jag önskar att jag hade blivit bortskrapad ifrån min mors livmoder, innan jag ansågs vara en människa utan bara ett embryo.
