Att vakna bredvid den man älskar
Kategori: inte ens värt att läsa
Jag tycker om att vakna bredvid min käraste, min Ferdinand. Det är en finaste känslan som finns; att vakna och se den hängandes där, med ett snöre runt halsen, livlös och kall. Allt jag kan tänka på är hur barbariskt det skulle vara om det faktiskt var en man och inte en gitarr.
Idag var det födelsedagskalas här, ätit så jag tror jag kommer dö. Som vanligt under familjemiddagar så blir det prat om viktnedgång, olika dieter, olika fetter och listan går vidare. Det är ju inte underligt att jag tidigare i mitt liv haft ätstörningar, när jag vuxit upp med att man ska räkna kalorier, prata om hur mycket man gått ner och all viktnedgång applåderas (även om den så manades fram av Nutrilett eller Cambridgekuren).
Nu är jag mest rädd för kärlkramp, och diabetes. Inte för att jag visar upp något symptom alls på det, men kampen mellan mitt förnuft och min känsla är igång igen. Det enda jag kan göra är att hoppas på att förnuftet tar ledningen och vinner den här argumentationen. Men jag har ätit som en gris idag, en avokado med sallad till förrätt, en vegobiff (med 500 kalorier) och råstekt potatis, och en bit tårta till efterrätt. Innan det en banan till lunch, och en skål yoghurt och müsli till frukost. Inatt är natten då jag dör av spräckt magsäck, eller en hjärtattack.
Ska till läkaren på hälsokoll nu i veckan, vilket skrämmer mig något extremt. Tänk om jag faktiskt redan innan jag existerat i ens två decennier, har för mycket fett i mitt blod, för höga halter av det dåliga kolesterolet, eller att mitt blod helt enkelt är så trögflytande att det inte går att få ut något ur mina ådror, samtidigt som jag är rädd för att mitt blodtryck ska vara alldeles för högt, eller att min onda fot egentligen är en cancertumör, att mina utslag på benen är borrelia eller att jag har problem med sköldkörteln. - en liten glimt av vad som rör sig i mitt huvud.
