indeed.blogg.se

Var ett tag sedan jag skrev något här sist. Jag har inget vettigt att skriva, jag är mest rädd. 
Rädd för att bli sjuk, rädd för mat, rädd för kolhydrater, fett, kärlek, mediciner, bristsjukdomar, framtiden, tjocka män (tror jag utvecklat en livslång rädsla jag utvecklade på jobbet). 
Jag vet inte vad jag gör om dagarna, mitt återfall i ätstörningarna tar upp hela dagarna. När jag inte är ute och motionerar, så kollar jag jämt på dokumentärer om fetmarelaterade sjukdomar. Jag försöker verkligen äta, det känns som om jag jämt sitter och trycker, trycker och trycker i mig själv mat. Men oftast brukar ändå dagarna sluta på minus kalorier, 2 gram fett, 20 gram kolhydrater, och betydligt mer protein (äggvitor is the shit). Jag tror att mina tarmar kommer sprängas om jag äter ett normalt mål med mat. 
Ska laga lunch nu, vid 18-tiden, inte för att jag vill, men för att jag borde. Och för att förebygga överätande, då jag vet att det kommer ifall jag äter för lite för länge, speciellt med tanke på att jag ätit en gång på två dygn, hela 68 kalorier, 0 gram fett, 9 gram kolhydrater och 3 gram protein. Inte bra, måste äta mer, för jag vill inte bli sjuk. Och kan jag lyckats bli av med ätstörningar förut, så kan jag det igen. 

Var på konferens i helgen med ett utav mina jobb. Det känns som att jag blivit värvad till en sekt eller så, där alla klär sig i likadana kläder, aldrig lämnar, och i princip alla har blodsband till någon annan där. 

Men det var trevligt, det ska jag inte förneka. Kände mig välkommen in i sekten. 

 

Mamma fick mig att ladda ner shape up appen till min telefon här om dagen, för att jag själv skulle få en överblick över hur lite jag tydligen får i mig efter att jag en kväll frågade henne om det var mycket att tre blad vitkål om man var hungrig. 

 

Idag ligger jag visst på -108 kalorier, ätit 14 gram protein, 12 gram kolhydrater, 6 gram fett. Enda jag känner är att det inte är bra nog, är rädd för att alla kolhydrater inflammerat min kropp, och fettet sätter sig på insidan av mina vener. Även fast fettet och kolhydraterna endast kommer ifrån ett ägg och grönsaker. Alla siffror känns helt överväldigande, det skrämmer mig, men skrämmer mig ännu mer att inte veta vad jag stoppat i mig. Drar slutsatsen att jag inte har något annat val än att vara konstant rädd för allt. 

 

Ska börja äta halva ägg istället för hela, ett kokt ägg innehåller 85 kalorier, vilket är väldigt mycket, så att minska på det vore en bra idé. Steker inte mat längre, på sin höjd tinar jag frusna grönsaker i stekpannan, utan fett i, för fett innehåller (NO SHIT) fett och massa kalorier. Blev tillsagd av min mor att "det räcker med viktnedgång nu" men jag försöker inte gå ned i vikt, det enda jag vill är att inte få ångest när jag ätit, och inte bli sjuk, eller vara rädd för att vara sjuk. Sen att resultatet av att jag förebygger ångest och skuldkänslor genom att äta i princip endast ägg och grönsaker, kräkas, motionerar mellan 1-4 timmar om dagen, äter i princip vartannat dygn. 

Vet inte vad jag ska göra. 

Min mage har i alla fall krympt lite sedan igår, när jag råkade överäta ännu en gång. Och ännu en gång satt jag hängandes över toaletten med en tandborste i halsen. Har kommit på att det är betydligt bättre att använda tandborsten när man måste kräkas, istället för händerna, stanken av begagnad mat sitter inte fast på fingrarna sedan. Men något ännu bättre jag lärt mig är att om man äter till man är mätt tre gånger om dagen, och inte äter vartannat dygn, och är konstant hungrig, så blir det inte sådana hetsätningar som inte går att stoppa. 

 

Det är läskigt med sådana, för det går verkligen inte att stoppa. Ungefär som när man råkar ha sex med någon, man sitter där bredvid varandra, sedan stänger hjärnan av sig själv och kläderna åker av och innan man vet ordet av ligger man där med tredubbla satser med sperma i fittan. Sen tänker man; det här var ju dumt. Sen växer magen. + 11 cm igår, men den verkar ha krympt ihop igen. 

 

Denna dagen som började så bra. Åt några mandlar, isvatten och kaffe till frukost, tog på min favoritklänning och gick ut utan trosor för att träffa en 40 årig man och hade sex med honom i en skog. Sen efter att ha vart hemma i några timmar blev jag hungrig. Rejält hungrig, extremt så det inte gick att stoppa mitt ätande. 
Ätit en persika, godis, flingor och mjölk överöst med socker, thin crisps, vegetarisk köttfärssås för en hel familj (låter fördjävligt illa eftersom det bara borde heta vegofärssås, men det låter värre det), äppelmos ur burken, jordgubbssyslt ur burken, turkisk yoghurt, vanlig yoghurt, strössel, chokladsås, polkagrissås, spenat och vegobiffar. Sedan grät jag över att det inte fanns glass. 

 

Lyckades i alla fall sluta äta till slut. Resultatet var en 11 centimeter större midja än efter frukosten, magont, illamående och kräkningar. Hade jag inte haft så ont i magen, så svullna ögon, smetat smink, och inte vart fullt så illamående hade jag gått och köpt laxermedel bara för att bli av med maten, vill inte ha något med den att göra. Vill bara ha bort den. 

 

Nu tänker jag ligga på sängen, vara bitter, arg, ledsen, känna mig ensam och vara nöjd med det, innan min mor kommer hem. 

Ett dygn utan mat var det bästa jag någonsin gjort, enda jobbiga var yrseln som kom ett tag, men den gick över av en promenad. Hungern kände jag knappt av alls, och den gick lätt att bota med kaffe och isvatten. 

Efter ett dygn utan mat, åt jag en kub frusen spenat med lite yoghurt på. Hade jag vart troende hade jag gått ner på knä och bett till Gud att han skulle ta dessa samvetskval ifrån mig. Men istället gick jag ut på ännu en promenad, på 6 kilometer bara, och är det dåliga samvetet borta? nope.

 

Tydligen är det fel att känna att livet inte är roligt, engligt min familj när vi hade en konversation idag. Blev tillsagd att njuta av stunden, men när jag väl sätter mig och ska vara i nuet kommer jag bara fram till att jag inte vill vara med, och föreställer mig min livlösa kropp hängandes med en snara runt halsen, liggandes i en pöl utav mitt egna koagulerade blod, med min hjärna som stänkt över marken. Men jag undvek att uttrycka mina bistra åsikter om att jag tycker att min mor gjorde ett dåligt val som inte gjorde abort när hon var gravid med mig. 

 

Förstår inte varför folk är så besatta av att alla ska överleva, även om det inte är något personen i fråga önskar. Om någon inte vill leva, då borde det vara ett beslut som är upp till den personen att ta. Tycker inte att någon ska klassas som psykist sjuk för att man hellre skulle vilja vara död, eller är av den åsikten att livet inte är en trevlig företeelse. För det är det inte. Nog för att det kan vara trevligt att läsa och träffa folk som gör en glad. Som att det skulle vara nog för att man ska vilja leva. Det räcker inte för mig. Enda anledningen till att jag fortfarande lever är för att andra vill det. Allting jag gör är för andra. 

Om det ändå fanns ord för att beskriva mina skulkänslor. Ätit lunch och middag, i såna mängder att jag känner mig mätt, bara vart ute och gått cirka 2 timmar och 40 minuter idag. Försökte mig på att ta en kvällspromenad, men kände mig aldeles för deprimerad för att ens kunna röra mig. Istället satte jag mig i en busskur och tittade på alla fula bilar som åkte förbi, kände hur marken skakade och föreställde mig liggades där på vägen livlös i en pöl utav mitt egna blod och insåg att det än en gång vore att föredra framför dessa skulkänslor och ångest som jag måste genomlida varje dag. 

 

Det hela slutade med att jag tänker inte äta förän 17:30 imorgon, för det var den tiden jag idag åt middag så det blir ett dygn utan mat. För att lindra mina olidligt obehagliga känslor, för tillfället. Egentligen är det en väldigt dum idé, men jag gör det ändå, bara för att för tillfället överleva. 

 

Vill bara skära upp mina armar och ben, i behov av endorfiner. Tror inte att någon skulle vilja sätta på någon som är täckt i självförvållade skador, därför låter jag det inte bli mer än en önskan som inte ska bli förverkligad. 

Imorse blev jag ännu en gång påmind om varför jag inte äter med min familj. De sitter och räknar kalorierna i sin mat, och räknar hur mycket de ska motionera bort. Jag tog på mig rollen som dietist och sade helt allvarligt att ifall man vill ha resultat när man bantar så är det bäst att leva på 200 kalorier om dagen och träna bort 800, för då får man resultat! De verkade inte ens tycka att det var en obscent sätt att gå ner i vikt på, utan de sitter och lyssnar på mig. Det är helt otroligt att de som alltid är som döva inför allt jag har att säga, lyssnar på mig när jag ger ett recept på anorexi. 

 

Jag hatar att bo hemma, för der är ett konstant prat om bantning. Ett tag var Cambridekuren bättre än nutrilette för den innehöll mer proteiner så man slipper tappa muskler. Om det nu är proteiner man vill ha, och den konstanta hungern och pulverdieter ger, kan man lika gärna byta ut sina måltider till bara ägg och vitaminpiller. Ett tag var viktväktarrecept som gälde, linssoppa varje dag i princip. Smakade ganska illa. 

Sedan lchf, och nu tydligen lchf och 5:2 dieten. 

Det enda som inte provats är det där med att dricka 8 glas vatten om dagen, och inte äta tills man är proppmätt utan att faktiskt bara äta tills man är mätt. 

 

De är så insnöade på allt som har med vikt att göra att ifall jag, som allt för många gånger, gråter får jag frågan; Är det vikten? Nej, det är inte vikten. Det är det faktum att jag lever jag gråter över. 

åhå, vad jag älskar att bo med min familj. Min mor och hennes sambo kommer hem, och deras samtalsämnen är om lchf och 5:2dieten, pratar om kalorier, fetter, och viktnedgång. Dem får det att låta som att det är svårt att gå ned i vikt, men det är lätt. Det svåra är att hålla sig själv i styr, men när man väl bemästrat den ädla konsten är det lätt. Det är bara att sluta äta, och börja röra på fläsket, om du råkar äta något utnyttja dina kärkrefelxer, det ger kanonresultat som 10 kilo på en månad! Efter jag levde på det viset blev jag skickad till psykologer, undra varför.  Men med ett fokus som bara ligger på att gå ned i vikt, så var det en fenomenal diet!

 

Har även börjat med att fota min mat, före och efter. Jag äter visst mindre än vad jag trodde insåg jag när jag började med det. Upplever det som ett evighetsgöra när jag sitter där med en tallrik full med mat, jag trycker och moffar i mig, ändå hamnar alltid cirka hälften/en tredjedel i soporna efteråt. Och innan det när jag lägger upp maten lägger jag upp hälften av det jag vill ha, sedan lägger jag tillbaka eller slänger hälften utav det insåg jag idag. Det skrämmer mig att jag kan hålla på så utan att märka det själv. 

 

Idag blev jag extremt rädd för att det skulle vara något fel på mitt hjärta när jag åt min lunch, sedan insåg jag att det bara var min vanliga ångest som orsakade ökningen utav pulsen. Life is great! 

 

Annars har dagen gått åt till att överväga om det är värt att gå och köpa ett graviditetstest, för jag ska egentligen ha mens den här veckan, men valde att skjuta upp den för att jag har planerat att synda på fredag. Känns jättekonstigt att ha sex med en person fler än en gång, för då är det inte alls samma rädsla. Men det var för bra sex för att kunna säga nej till att träffas igen, har fortfarande ett otaligt antal blåmärken över hela kroppen, märken runt handlederna, blödde ur fittan i flera dagar efteråt och allting i de nedre regionerna gjorde ont. Vet bara inte riktigt hur jag ska förklara för min mor att jag kommer sova borta i helgen. Eller ja, det lär nog inte bli så mycket av sovandet. 

Sex är trevligt, det stänger helt av hungerkänslor och gör en hög på endorfiner utan att man behöver skada sig själv. Sen att jag kan ha råkat bli gravid, och fullkomligt struntar i om jag har/kommer få sjukdomar eller inte är en annan femma. to be safe is not an option.

 

 

 

Det här var ett totalt onödigt inlägg, men det var nödvändigt för att tänka på annat än hur jag är övertygad om att det är mer fett i mina vener än blod. Är rädd för att allt fett ska sätta sig i lungorna och göra så de inte längre kommer kunna ta upp syre. Vet inte om det ens är möjligt, men min hjärna är kreativ och kan komma på allt möjligt att vara rädd för. 

fuck this. Hela dagen hade jag klarat mig bra, några haricort verts till frukost, 5 brysselkål till lunch. Sen middagen, spenat, sojafärs, hasselnötter och yoghurt. Där mina damer och herrar är gränsen passerad för vad jag egentligen kan tillåta mig själv att äta. Blev tvungen att ta en tur in till toaletten och åter igen få mina egna fingrar i halsen. Nu har jag ont i halsen och anser att min existens är rakt igenom motbjudande. 

 

Denna ångest efter jag ätit är inget jag orkar med. Därför väljer jag att ta den korta vägen ut ur den, som egentligen bara gör det hela värre. Ska skaffa gymkort, vill ha mer muskler, för mer muskler förbränner mer, och kanske på så vis kommer jag slippa det dåliga samvetet och ångesten över all mat som kommer in i min kropp. 

 

 

Det jag vill är att kunna glädjas åt dagen, och ha andra tankar i huvudet än 'inte nu igen' när jag vaknar. Jag vill inte vara med. Vill inte. Tänker gå ut på en morognpromenad, för det är betydligt trevligare att vara ute innan folk vaknar och det blir varmt. 

 

Min familj återvände hem igår, och bland det första jag fick höra var kommentarer som "Du måste ha gått ned i vikt" eller "Hur mycket har du gått ned egentligen?" jag kände mig lycklig. Inte för att gå ned i vikt är något jag strävar efter, då jag vet hur det bli när jag ska göra det, eftersom jag överdriver allt jag gör. Men hemma hos mig är viktnedgång det absolut bästa man kan göra, och att få kommentarer om att man ser smalare ut är den absolut bästa komplimangen man kan få, det är som att bli upphöjd på en pedistal och hyllad på samma sätt en religös person hyllar sin gud. 

 

Sedan insåg jag hur lite jag egentligen äter, och att jag egentligen jämt är hungrig. För när jag inte är det kommer ångesten och skuldkänslor med full kraft och hälsar på. Och det är inte värt det. If hunger is not the problem, then eating is not the solution.  Och det är sant. Jag har inga problem med hungern, alltså löser inte mat något. Det jag har problem med är allting som sker i mitt huvud efter maten, därför är det bäst att hålla intaget utav mat på en restrektiv nivå. (behöver jag nämna hur dåligt jag mår över att jag idag ätit tre buketter blomkål, en och en halv bukett broccoli, 5 haricort verts, två ägg, några valnötter, och sojafärs.) Har vart ute och gått bort cirka 700 kalorier i alla fall, men det är inte bra nog. Imorgon får jag skärpa mig, mindre mat och mer rörelse på fläsket. 

Råkade komma in på en blogg, vars skribent var ännu en 14 årig flicka, vars blogg mestadels bestod utav bilder på henne själv. Och ibland även bilder på saker under rubriken "Dagens vill ha". Kände att det var en fantastiskt givande blogg, så pass att jag kände mig inspirerad att skriva en lista själv med saker jag vill ha. Here we go:

 

Ett eget boende

Sex

Vetskapen att jag inte är gravid, och aldrig vart 

En inkomst
Ett huvud som inte plågar med alla dessa tydligen sjuka tankar och pessimistiska syn på världen

Förmågan att se sig själv som något annat än det fulaste jag sett Eller smala ben, fin rumpa, inåtbuktande mage och ett fint ansikte

En stor skål med kokt brysselkål 

Oändligt med sambal oelek 

Naturligt rött hår

Endorfiner

Handbojor 

En åker med solrosor 

Kunna se mat utan att känna mig rädd

Duschsällskap

Bli av med ångesten som uppstår när jag ätit, eller ser någon äta

Förmågan att känna mig glad i längre perioder

Ett underliv som inte gör ont

Och sist men inte minst; slippa vara rädd för nästan allt. 

 

 

Alla dessa egostiska önskningar. Varför är då inte min lista på saker jag vill ha saker så som världsfred, lycka till alla människor och djur, frihet, hälsa och välfärd? Jo. För jag bryr mig inte. Är alldeles för egoistisk för att känna att det är något jag önskar. Allting kretsar kring mig och vad jag vill ha för mig själv. Dock så involverar sex minst två personer så, alldeles för egoistisk är jag inte. 

 

 

Idag är sista gången jag någonsin tänker äta mat någon annan gjort, sista gången jag tänker sätta mig själv i situationer där det ingår att äta mat och fika. 

 

Om jag ändå hade kunnat hitta orden för att beskriva rädslan jag känner, samvetskvalen och den extrema ånger. Känner mig fruktansvärt arg på mig själv, som försökte vara som alla andra och ta en bulle som det bjöds på. Äta lunchen, och äta middagen. Jag kommer säkert få diabetes av sockret i bullen och kolhydraterna i pastasalladen och brödet kommer ha ihjäl mig. Att dö av fetmarelaterade sjukdomar skrämmer mig. I natt kommer jag kvävas under allt mitt fett medan jag sover, jag kommer skämmas nere i graven. Jag skäms redan nu över mitt äckliga beteende. Vill inte dö med överflödigt fett på kroppen. 

 

Så fort jag satte mig på tåget hem ifrån huvudstaden börjades det igen. Ditt jävla fetto, fattar du inte hur vidrig du är. Ungefär så gick mina tankar. Nej. Just nu kan jag inte låta bli att ta åt mig, utav dem och tro på vart enda ord utav dem. 

 

Att god mat och fika ska göra livet roligare är ett falskt påstående, det gör livet näst intill outhärdligt. Så pass att det första som händer när jag kliver innanför dörren är att jag sätter mig på toalettgolvet och gråter som en idiot och förmågan att kunna andas normalt är borta. Arg över att det inte fanns något laxermedel, för jag vill ha bort all äcklig mat ur min ännu kropp, vill inte ha något med det att göra. Att veta att jag har mat i mig skrämmer mig, jag vill vara tom. 

 

Alldeles för trött för att orka ut och motionera bort det jag fläbbat i mig idag, ställde jag klockan på halv 7 imorgon för då ska jag överkrydda mitt kaffe med kanel, äta kryddor rakt av och bege mig ut och vandra bort till naturreservatet och tillbaka. I ett desperat försök att lindra mitt dåliga samvete. 

 

Ironiskt nog sitter jag och kollar på thinspo, bara för att det minskar mitt dåliga samvete. Varför vet jag inte.