Jag jublar inombords
Kategori: Underliga ting
Min familj återvände hem igår, och bland det första jag fick höra var kommentarer som "Du måste ha gått ned i vikt" eller "Hur mycket har du gått ned egentligen?" jag kände mig lycklig. Inte för att gå ned i vikt är något jag strävar efter, då jag vet hur det bli när jag ska göra det, eftersom jag överdriver allt jag gör. Men hemma hos mig är viktnedgång det absolut bästa man kan göra, och att få kommentarer om att man ser smalare ut är den absolut bästa komplimangen man kan få, det är som att bli upphöjd på en pedistal och hyllad på samma sätt en religös person hyllar sin gud.
Sedan insåg jag hur lite jag egentligen äter, och att jag egentligen jämt är hungrig. För när jag inte är det kommer ångesten och skuldkänslor med full kraft och hälsar på. Och det är inte värt det. If hunger is not the problem, then eating is not the solution. Och det är sant. Jag har inga problem med hungern, alltså löser inte mat något. Det jag har problem med är allting som sker i mitt huvud efter maten, därför är det bäst att hålla intaget utav mat på en restrektiv nivå. (behöver jag nämna hur dåligt jag mår över att jag idag ätit tre buketter blomkål, en och en halv bukett broccoli, 5 haricort verts, två ägg, några valnötter, och sojafärs.) Har vart ute och gått bort cirka 700 kalorier i alla fall, men det är inte bra nog. Imorgon får jag skärpa mig, mindre mat och mer rörelse på fläsket.
