Where do the ducks go when the pond freezes?
Kategori: inte ens värt att läsa
Ibland undrar jag själv varför jag ens orkar bry mig om att blogga. Jag känner inget behov av att exponera vad som rör sig i mitt huvud för hela världen, inte heller känner jag att jag har något värt att säga, eller att det här är läsvärt för resten av världen.
I natt vaknade jag av mitt magont och illamående, och jag trodde bara att jag inbillade mig att jag mådde illa, men det fick jag bevis för att jag inte gjorde. Idag mår jag fortfarande illa och har ont, för att göra allt lite roligare.
Är arg på mina föräldrar för att dem skaffade mig, för min del hade det vart betydligt bättre om det inte hade skett. Känner mig obekväm i min engen kropp, då inte för att jag anser den vara en mycket ful tingest, utan bara för att den är obekväm. Känner en frustration över att jag inte borde göra illa den, för det är det jag vill. Jag har inget att förlora på det alls, då min hud redan har gamla ärr. Den är redan nedsmutsad och förstörd, det enda jag har att förlora på att fortsätta göra illa mig själv är den näst intill konstana känslan av oro som blir som bortblåst när det dras rakblad genom huden.
Har alldeles för ont i magen och är alltför illamående för att känna att det är särskilt bra att lämna huset, ifall jag inte vill stå och spy mitt på gatan. Därför tänker jag inte lämna sängen idag. Jag tänker ligga här och läsa The Catcher in the Rye, bara för det är en av mina favoritböcker. Den boken har vart med om mycket, fått te spillt på sig, blivit nedtryckt i väskor, tappad i en skurhink med begagnat skurvatten i, även använd som underlägg, vart på resor med mig osv. Stackars bok.
Nu börjar min mage prata med mig också, eller så är det mitt barn Dick Love Fanny som snackar. Det måste vara ett förtörnat rop i protest mot dess namn.
